En känsla av frihet

För ett par dagar sedan var jag på Svensson, Svensson i Kalmar. Det duggregnade lite då och då, men det spelade inte direkt någon roll. Läste någonstans att detta var det bästa man kunde se i sommar och jag bara håller med. Lagom långt, bra skådespelare, invecklad handling som alltid och många skratt! ("- Har du slagit henne!?", Haha!) Så trots regnet så mådde jag jättebra när jag gick därifrån. Min favorit är Lena. Suzanne Reuter är grymt bra! Det är något med henne som gör att man blir glad. Hon vågar liksom, man blir motiverad av att se det.

En tanke slog mig när jag satt i bilen på väg hem. Det regnade fortfarande, klockan var väl runt 10 och vi körde ut från Kalmar och ut på en större väg. Regnet tillsammans med gatlampor och att vara på väg någonstans gav mig en frihetskänsla, och gjorde så att man mådde om möjligt ännu bättre. När man kom hem och stannade på garageuppfarten så var det tillbaka till vardagen och verkligheten. Visst, jag trivs där jag är och att tillbringa en dag med tv-tittande och städning och en annan med att plugga kan vara riktigt skönt men jag behöver lite omväxling ibland. Någon gång då och då borde det väl ändå vara okej att ta en paus från verkligheten, känna sig fri och bekymmerslös? Jag menar inte att man ska fly ifrån sitt liv, vardagen är något alla måste ta itu med. (Och ja, jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om ingen behövde jobba) Vad jag menar är att jag behöver ta en paus från det ibland, den händelselösa vardagen. Känna att livet består av mer än att äta och sova. Det krävs inte mycket. Åka bil i lätt duggregn räckte ju som sagt. Eller ett karatepass, köra gokart, läsa, fiska, cykla på en väg man inte cyklat innan, sitta och lyssna på musik i en kvart. Bara komma hemifrån, se nya saker, göra något man gillar, träffa nya människor, känna sig fri. Man kan inte springa ifrån sig själv eller sitt liv, men ta en paus från vardagen och sakerna som hör dit borde man väl ändå få göra?